Så är det
Har kommit fram till en ganska intressant grej. Att attityden, äsch det löser sig, faktiskt löser sig. Det slutar alltid åt något håll och man lär sig alltid något nytt på vägen. Även om man gör ett misstag, vet man att man inte ska göra om det. Man lär sig av allt man går igenom och trots att när allt känns som skit, löser sig skiten och man går vidare. Starkare. Mer erfaren. Och med betydligt bättre vetande.
Något som dock stör mig är att så fort man blickar tillbaka på ett speciellt minne, eller ser en bild för den delen, faller man tillbaka till det djupa hål man lyckas tagit sig ur. Det är som att för vartenda steg man tar ur gropen, sjunker man tillbaka två. Det stör mig något så oerhört. Ska bli oerhört skönt med en omväxling. Tror allt hänt för snabbt för att man ska ha låtit allt sjunka in. Man gick vidare för snabbt, utan låta tiden ha sin gång. Man puschade helt enkelt på sig själv, utan att ha kontroll. Det kan vara anledningen till att man valt de val man gjort och att de nu stirrar tillbaka på en med sina granskande ögon. Man minns. Man tror sig ha kommit vidare. Man sjunker tillbaka.
MEN man har fått en erfarenhet man kan bygga vidare på. Helt klart. Helt enkelt. Punkt
Något som dock stör mig är att så fort man blickar tillbaka på ett speciellt minne, eller ser en bild för den delen, faller man tillbaka till det djupa hål man lyckas tagit sig ur. Det är som att för vartenda steg man tar ur gropen, sjunker man tillbaka två. Det stör mig något så oerhört. Ska bli oerhört skönt med en omväxling. Tror allt hänt för snabbt för att man ska ha låtit allt sjunka in. Man gick vidare för snabbt, utan låta tiden ha sin gång. Man puschade helt enkelt på sig själv, utan att ha kontroll. Det kan vara anledningen till att man valt de val man gjort och att de nu stirrar tillbaka på en med sina granskande ögon. Man minns. Man tror sig ha kommit vidare. Man sjunker tillbaka.
MEN man har fått en erfarenhet man kan bygga vidare på. Helt klart. Helt enkelt. Punkt
Kommentarer
Trackback
