Mintextrakt

Sitter här i min ensamhet och tänker på allt som kan komma att ske i framtiden. Försöker fatta beslut som är omöjliga att fatta. Försöker förstå saker som är omöjliga att förstå. Försöker få mig att våga chansa och se vad som kan hända men samtidigt inte ha för höga förhoppningar på saker som aldrig kommer inträffa.

Tittar än en gång igenom en massa gamla kort och hamnar av en slump på USA-resan. Tänker på krossade förhoppningar, svåröverkomliga hinder och chansningar som inte visar sig bli särskilt lyckade. Tänker även på nufunna vänner, nyupptäckna städer och övervunna svårigheter. Tänker på att saker kan etsa sig kvar i minnet och bli en blockering, som efter hand släpper och visar sig bli en erfarenhet som man nästintill knappt kommer ihåg, fram tills man hittar något och minns. Att man kan skratta åt alltihopa i efterhand och känna att man trots allt är bättre än man trott. Att man blir starkare av vad man går igenom, tror mer på sig själv. Man har hittat en sida av sig själv som man aldrig trodde man skulle finna. man har blivit äldre, men är fortfarande lika naiv, även om man kanske inte tar den på lika stort allvar som förr.

Vågar man chansa? Vågar man prova? Vågar man ta steget? Eller är det bara en dum önskedröm som aldrig kommer gå i uppfyllelse?

Fan vad jag hatar när man har för mycket tid att tänka.